Historia

Torns ryttarförening

Föreningen startades 1966 med namnet Torns Ponnyklubb (TPK) och var farmförallt en förening för främjande av ponnyridsporten. För att få stallplats på TPK var villkoret att ponnyn stod till klubbens ridskolas förfogande. Tiden och kraven förändras och sedan några år tillbaka finns viss möjlighet att behålla sin stallplats även utanför ridskolans verksamhet.

En vital 40-åring

Under klubbens första 40 år har verksamheten ständigt breddats och utvecklats. Klubben ändrade under 1997 sitt namn till Torns Ryttarförening (TORN), vilket ger en bättre bild av den allsidiga hästsportverksamhet som vi idag bedriver för ryttare på ponnyer och stora hästar.

Det hela började med att några familjer i Vallkärratrakten med hästintresserade barn sökte uppstallningsmöjligheter. Dessa uppenbarade sig i och med att Gunnar och Anna Rönnström upplät sitt då tomma stall. Torns Ryttarförning kom från och med 1966 att växa sig fast vid Rönnströmska gården i Vallkärratorn och vi står i oändlig tacksamhetsskuld till syskonen Rönnström.

”Det var så här det började”

Tores påg Anders red på getabocken runt huset Vallkärratorp. ”Men den var så dålig på dressyr och så luktade den pyton. Vi blev bekanta med Joja Lewenhaupt och familjen Månsson på Vallkärra boställe, som tipsade oss om att skaffa en liten häst istället”. Och så blev det. Familjen Ekelin köpte en russvalack och stallade upp den i garaget över vintern. Bilen fick vackert stå ute. Det är inte lätt för en häst att vara allena och därför blev det raskt ytterligare fyra.
Ungarna i byn drogs till Ekelins hästar som flugorna till en sockerbit. Till sist fann Tore tillsammans med bl a Kerstin Månsson och Torsten Nilsson, att det fanns behov av att ordna ponnyridning i Bäckahagen nedanför familjen Ekelins Vallkärratorp. Ett anslag kom upp i lanthandeln och på lördagarna mellan kl 14-16 gick de och Lisbeth Karlsson och ledde hästar medan köerna växte. Tävlingar anordnades också i grushålan i Vallkärratorn, som idag är fotbollsplan.

Verksamheten växte och Tore Ekelin planerade för ett stall mitt emot Vallkärratorp, men det blev inget av med det. Han och Torsten Nilsson började snegla på Rönnströmska gården, som då gjort sig av med alla djur. ”En ren slump gjorde att den första ponnyn Pontus hamnade där”, berättar Tore. Tore hade i ett svagt ögonblick lovat en vän att ta hand om hans ponny, om han inte fick den såld. En söndagseftermiddag stod lastbilen där med Pontus. Tore hade ingenstans att stalla upp ponnyn, gäster väntades, så vad göra? Jo, full karriär upp till Rönnströms, som dock inte var hemma. Pontus ställdes in ändå. Gunnar och Anna kom hem och fick höra ett gnäggande från stallet. De tyckte, att det var trevligt med djur igen och så var det hela igång.

Klubben bildades. Gunnar ställde upp på ett fantastiskt sätt och skötte helt oavlönad stallet på morgnarna. Halva logen blev det första ridhuset – idag lilla ridhuset – och så rullade det på. ”Idén att vi själva skulle sköta verksamheten föll sig naturlig” säger Tore. ”Målet var att barnen skulle få rida i uppfostrande syfte, och vi drevs också av inte så lite socialt patos”. Ordning och reda skulle det vara i stallet. Torns Ponnyklubb har än idag rykte om sig att vara en klubb, där det är ordning och reda. Torsten hjälpte till att jaga alla som lämnade ett halmstrå efter sig. Under många år var Torsten ansvarig för ridutbildningen och lade ner praktiskt taget all sin fritid där liksom skolläraren Sven-Eric Bäckström. De liksom alla andra arbetade helt ideellt.

När det gällde tävlandet, så understryker Tore, att i starten var det självklart, att de bästa ryttarna skulle rida de bästa ponnyerna oavsett vem som var ägare. Skulle det gå idag?